Vänstern i Grekland triumferar! Bara icke-betalning av skulderna och att bryta med EU, trojkan och IMF och deras avregleringspolitik kan erbjuda en lösning för arbetare och unga!

I valen den 25e januari segrade vänstern. Syriza och dess ledare, Alexis Tsipras fick 36,6% av rösterna med 2246064 röster. Det styrande konservativa partiet, Ny Demokrati, besegrades och fick 27,8%. Segern för vänstern är en väldigt viktig händelse som påverkar alla arbetare och europeiska ungdomar. Dessutom alla världens folk som för årtionden har kämpat mot avregleringar och nedskärningar från arbetsköparnas regeringar, agenter åt imperialismen och IMF. Dessutom, många har skrivit av vänstern i vissa europeiska val, där det finns hot om framgångar för extremhögern, av typen Marine Le Pen och Front National i Frankrike, eller den grekiska nazisekten Gyllene Gryning.

Grekland: ett land plundrat av IMF och utlandsskuld
Valet som ledde fram till skapandet av en ny regering ägde rum i förväg, tack vare den enorma politiska och sociala krisen i Grekland. Krisen har intensifierats varje år sedan regeringen har tillämpat avregleringarna och nedskärningarna som kommit överens om med Europeiska Unionen (EU) och den så kallade Trojkan (EU, Europeiska Centralbanken (ECB) och IMF), ledd av Angela Merkel och den internationella banksfären. Mitt under den globala kapitalistiska krisen, som började 2007, vill bankerna och de multinationella företagen att arbetarna skall betala för krisen.

Grekland utgör den svagaste länken i den europeiska imperialistiska kedjan, ihoplänkad med en akut kris i Spanien, Portugal och Italien. Under åratal har Trojkan släppt lös avregleringar efter avregleringar över den grekiska arbetarklassen och ungdomen. Bakom myten om «hjälp», har internationella fordringsägare tjänat miljardvis av dollar i utbyte mot tuffa sparpaket och nedskärningspolitik. Följderna är uppenbara. Ett land 11 miljoner invånare har, sedan 2009, förlorat en miljon jobb. Trettio procent av alla företag har lagt ner; löner fallit med 38% och pensioner med 45%!!! Och utlandsskulden har vuxit till motsvarande 175% av BNP. Ju mer de betalar, desto mer blir de skyldiga.

Men arbetarklassen och ungdomen har inte stått still, utan har i åratal bjudit motstånd mot denna hårda avregleringspolitik. De har genomfört 20 generalstrejker, delstrejker och demonstrationer av alla slag. På så sätt hindrar de Trojkans och de samarbetsvilliga regeringarnas planer. Det är därför som Grekland går mot politisk instabilitet och en allt djupare kris i det politiska styret.

Syrizas seger visar att massorna radikaliserats och söker en förändring åt vänster
Det stora antalet röster Syriza (grekisk förkortning för Den radikala vänsterns koalition), visar att det ägt rum en vändning i valet åt vänster. Vi måste komma ihåg att Syriza för bara några år sedan inte fick mer än 4,6% av rösterna. Grundandet av Syriza har sina rötter i vänsterströmningen Synapismos, vilket i grund och botten bestod av militanter från grekiska kommunispartiet (KKE) från splittringen 1991. Många av dem antog reformistiska ståndpunkter av den så kallade «Eurokommunismens» form och började samverka med andra delar och grupper av den atomiserade grekiska vänstern. Bara i de senaste valen, började de växa till 16% och sen 26%, tack vare avregleringspolitiken och missförtroendet åt de gamla partierna och genom arbetares och folkets kamp. Detta valresultat uttrycker det politiska uppbrottet för miljoner från de gamla politikerna och partierna, som förde avregleringspolitik och som godkände Trojkans dagordning av nedskärningar. På så sätt har den gamla grekiska reformistvänstern, med sin kärna i PASOK (förkortning för Panhelleniska Socialistiska Rörelsen), den socialdemokrati som under lång tid med Papandreou, nu reducerats till 4,6%. Mycket av PASOKs väljarbas fanns bland arbetare, folket och ungdomen. Papandreou, som lämnat PASOK och grundat Demokratiska Socialistiska Rörelsen, uppnådde bara 2,4% och uppnådde inte parlamentarisk representation. Nynazisterna i Gyllene Gryning fick 6,28%, med 17 medlemmar i parlamentet. KKE (Grekiska kommunistpartiet anser sig fortfarande vara stalinistiskt) nådde 5,4%, med 15 parlamentsledamöter.

De mer än 2 miljoner rösterna åt Syriza uttrycker denna trötthet mot Trojkans styre och sökandet efter betydande förändring, åt vänstern och uppbrott från avregleringspolitiken. På så sätt är vänsterrösterna något av en väckarklocka av fruktan och rädsla åt imperialismen och Trojkan. De är rädda för att det smittar av på andra länder.

Utan att bryta med Trojkan, EU och skuldbetalningarna, kan det inte finnas någon lösning för Greklands arbetare och unga.
Vänsterns valframgång och installationen av en regering under dess ledare, Alexis Tsirpas, öppnar upp för en ny politisk verklighet i Grekland. Miljonvis av arbetare och ungdomar har höga hopp och förväntningar om förändring. Miljoner arbetare i Europa och världen förväntar sig också mycket. I Spanien äger det också rum val, på lokal nivå, i maj, och det finns liknande förväntningar från den nya organisationen Podemos (Vi kan), vilken enligt många undersökningar skulle kunna slå Rajoys Folkpartiet (PP) och PSOE (Spaniens Socialistiska Arbetarparti).

De revolutionära socialisterna i UIT-CI respekterar de logiska förväntningarna hos arbetare och unga greker och att de ser Syriza som sin regering. Men, från början, måste vi varna att arbetarna inte får ge den nya regeringen en blank check. De grekiska arbetarna måste fortsätta förlita sig på deras mobilisation, för att genomföra de förändringar de önskar, för att få slut på avregleringspolitiken och uppnå ett byte av situationen. Vi är kategoriska i att förklara att den enda vägen som är öppen för dessa förändringar innefattar en krisplan för att avskriva dagordningen, vilket skulle börja med en omedelbar ickebetalning av skulderna och fortsatt brott med Trojkan, Eurozonen och EU. Det finns inget utrymme för halvmesyrer. Skulder och avtal med EU är det främsta grunden till problem i Grekland. Om det inte börjar där, så kommer det inte att finnas någon lösning.

På så sätt måste vi påpeka att detta inte är handlingsplanen Syrizaregeringen skulle antaga. Tsipras har tagit på sig att avsluta avregleringarna och att höja lönerna. Men i stället för att sluta betala alla lån, talar Tsipras och Syriza till exempel om en «omförhandling», för att fortsätta betala, fast under bättre villkor. Alexis Tsipras sade till den tyska dagstidningen Handelsblatt mot slutet av december, att: «En regering styrd av Syriza kommer att respektera alla villkor Grekland har fått, som en effektiv medlem i Eurozonen, försöka uppnå en balanserad budget och försöka uppnå EU-standarden på skattenivåer.» Sedan, den 20e januari, bekräftade han för brittiska Financial Times, att «en framtida regering ledd av Syriza, kommer att hålla alla löften tidigare antagna av Grekland med EU i budgetfrågor, för att eliminera underskottet». Dessutom har, dessvärre, Syriza redan lagt ner sitt förslag från 2012 att återförstatliga privatiserade företag: «återförstatligande kommer att bli omöjlig, tack vare statens illikviditet» (Yannis Varoufakis, del av Tsirpas regeringsteam).

Många kamrater som har höga förväntningar på Syriza kan säga till oss att vi överdriver, att vi måste «ge tid» till den nya regeringen eller att dessa är «taktiska utspel». Vi vill inte vara en dysterkvist. Vi säger bara att det funnits andra tillfällen där samma förslag och argument gavs.Som svar på våra varningar, fick vi höra att vi var «ultras och förhastade». Men dessvärre har dessa projekt av försoning och att söka samförstånd med arbetsköparna misslyckats. Nu börjar till och med Syriza med att samarbeta med ett lite högerparti (Oberoende Greker, som kom på 6e plats). Vi har redan erfarenheten av latinamerikanska regeringar som lekte med samma argument som Syriza gör idag. Fallen Lula och PT-vänstern i Brasilien, Evo Morales och MAS i Bolivia eller Chavez i Venezuela. I dessa länder togs inga rejäla antikapitalistiska grepp och, i fallet Lula-PT, så förhandlade de till och med med IMF och arbetarna fick se sina hopp om förändring svikna. I Venezuela, där Chavez kom till makten för 15 år sen med stora förhoppningar, sjunker landet ner i kris, med matbrist, avskedanden av arbetare och Latinamerikas högsta inflation. Det är därför som vi förklarar att behovet för arbetarklassen att vara oberoende från dessa regeringar och att vara en förkämpe med sin egen kamp och med sina egna organisationer finns kvar, liksom massmöten för att skapa ett nytt revolutionärt socialistiskt ledarskap i dessa processer.

Till denna väg kallar vi grekiska arbetare, ungdomar och Syrizas fotfolk, dess mest militanta delar, för att kräva dess mobilisering, för att Tsirpas och Syrizas regering skall bryta med en ekonomisk modell grundad på skuldsättning och plundran, vilken bryter med Trojkan och EU och som inte betalar skulden. Och att en krisplan skapas, som innehåller verkliga grepp för att ta sig ur krisen, så som förstatligande av bankerna och återförstatligande av alla privatiserade företag och egendomar, bland annat. Därifrån kommer det att kuna ges pengar till rättvisa löner och pensioner, arbete, vård och utbildning.

Internationell Arbetarenhet – Fjärde Internationalen (UIT-CI) – 27e januari 2015